Hypoglykemier skall i första hand behandlas med druvsockertabletter i definierad dos.
Carlson JN, Schunder-Tatzber S, Neilson CJ, et al. EmergMed J Published Online First: [please include Day Month Year] doi:10.1136/ emermed-2015-205637
 
Syftet med denna metaanalys och översiktsartikel var att finna svaret på hur hypoglykemier som uppstått under insulinbehandling bäst behandlas hos vakna personer. Författarna avsåg att inkludera all tillgänglig relevant vetenskaplig litteratur. Med hjälp av en bibliotekarie sökte de genom tre stora databaser vid två tillfällen.
 
Nästan 1800 potentiella artiklar identifierades och efter metodisk genomgång återstod fyra (!) arbeten med RCTs eller observationella studier rörande hur hypoglykemier hos insulinbehandlade personer (vuxna eller barn) bör behandlas. Av dessa bedömdes tre studier ha låg evidensgrad och en mycket låg, den huvudsakliga invändningen mot studien var att det rör sig om mycket små studier med 13-41 deltagare. Detta är den församlade världslitteraturen om evidensbaserad behandling av hypoglykemier.
 
Studierna jämförde effekten av att behandla hypoglykemier med druvsockertabletter eller med andra dietära källor till sockerarter. De produkter som jämfördes i de olika studierna var druvsockertabletter, sackaros, fruktos, mjölk samt olika sockerberedningar som ”Skittles”, ”Mentos” och ”jellybeans”. Ingen av behandlingsmetoderna kunde visas häva hypoglykemin inom 10-15 minuter. I de enskilda studierna sågs ingen större skillnad mellan de olika behandlingsalternativen. Möjligen kunde Brodows et al beskriva en viss tidsskillnad i tid till symtomlindring mellan druvsockertabletter och standardmjölk.
Carlson et al poolade sedan data från samtliga studier och observerade då att det går snabbare att häva hypoglykmiermed druvsockertabletter än med andra sockerkällor. Konklusionen blir därför att druvsockertabletter bör, om det finns tillgängligt, utgöra förstahandsbehandling vid symtomatisk hypoglykemi hos vakna patienter med diabetes.
 
Kliniska behandlingsråd avseende hypoglykemi Ur ADA Standards of Care 2017 s 53, om Hypoglykemi
ADA rekomenderar att alla personer med risk för hypoglykemier skall tillfrågas om symptomatiska och asymptomatiska hypoglykemier vid varje vårdbesök.
ADA rekomenderar att alla glukosvärden under 70 mg/dl (3,9 mmol/l) skall behandlas med peroral tillförsel av glukos.
Alla personer som riskerar kliniskt signifikanta hypoglykemier (glukosnivåer under 54 mg/dl, dvs 3,0 mmol/l) skall få glukagon förskrivet och att människor omkring dem (omsorgspersonal, skolpersonal och familjemedlemmar) bör veta var det finns och hur det ges.
 
Definitioner av hypoglykemier i kliniska prövningar, gemensamt förslag av ADA och EASD
ADA och EASD har nu gemensamt enats om ett förslag hur hypoglykemier bör definieras och beskrivas i kliniska prövningar av behandlingar vid diabetes. Syftet är att nå en enhetlig terminologi som möjliggör jämförelser och metaanalyser vid utvärdering av olika behandlingsformer av diabetes. Detta är positivt då det rått viss begreppsförvirring. Rekommendationerna publiceras samtidigt (januari 2017) i Diabetologia och Diabetes Care.
Följande terminologi föreslås:
 
Level 1: “Glucose alert value” 3,9 mmol/l (70 mg/dl) eller lägre. Detta måste inte rapporteras i kliniska studier/prövningar.
 
Level 2: ”serious, clinically important hypoglycemia” är 3,0 mmol/l (54 mg/dl) eller lägre. Föreslagna termer för rapportering av dessa hypoglykemier är “serious,”“clinicallyimportant,”“major,” eller “clinically significant.”
 
Level 3: “Severe hypoglycemia” (allvarlig hypoglykemi som definierat av ADA) innebär allvarlig kognitiv påverkan med behov av hjälp av annan person.
 
Dessa glukosnivåer kan uppmätas med hjälp av SMBG, CGM (då påvisat under 20 minuter) eller blodprov via laboratorium.
 
Glucose concentrations of less than 3.0 mmol/l (54 mg/dl) should be reported in clinical trials: a joint position statement of the American Diabetes Association and the European Association for the Study of Diabetes. The International Hypoglycaemia Study Group Diabetologia(2017) 60: 377. doi:10.1007/s00125-016-4168-0
 
Referat
Frida Sundberg 
Överläkare,  med dr
Barndiabetesmott,
Drottning Silvias Barnsjukhus, Göteborg
 
 
 
FacebookTwitterLinkedinGoogle Bookmarks