Peter Jihde har berättat för Karin Jihde, som nedtecknat. Fotograf Olle Nordell står för de flesta av bilderna.
Volantes förlag, Stockholm 2016. Pris ca 216 kr. 10 kr per såld bok går till Diabetesfondens forskningsfond.
 
Peter Jihde – behöver han en presentation? Sportreporter och programledare på TV.
 
2012 fick han sin diabetes typ 1 diagnos. Vid den årliga psykiatriska rutinkonsultationen fick han diagnosen bipolaritet typ två, vilket dock inte ges så stor plats i denna bok.
 
2015 öppnade han instagramkontot @jihdesdiabetes, där han varje dag bl.a. satte in ett foto föreställande honom själv när han injicerar insulin, i syfte att avdramatisera just det.
 
Hustrun Karin Jihde är pr-konsult, frilansar som skrivande journalist och i TV. De beskriver uppkomsten till boken; Peter sökte efter relevant informativ och stödjande litteratur när han fick sin diabetesdiagnos, men fann ingen som på allvar tog upp den ständiga kampen. Han blev dessutom ombedd att skriva en bok efter sitt uppmärksam-made instagramkonto.
 
Bokformatet är sådant att det är Peters egen syn på sin sjukdom; ”Diabetes är en match för livet, och om livet. Och i livet behöver man tro, hopp och kärlek
 
Peters egen version är kompletterad med intervjuer av fem andra personer med diabetes med vilka paret har en personlig relation – här får de då in även den dramatiska utveckling, inte minst tekniskt, som ägt rum inom diabetesvården de senaste åren med en ktaftfull framtidstro för den som har diabetes.
 
Makarna vill också ge hårda fakta och praktiska tips och råd. Framförallt vill de vända sig till nydebuterade personer med diabetes och deras anhöriga. Där vill de omfatta både de med diabetes 1 och diabetes 2.
 
Når de fram till allt detta? Jag tyckte spontant om boken. När jag fick den i min hand, var mitt första intryck att den var ”läcker” och inbjudande. Trots ganska tjock kändes den lätt att ta till sig genom med sina många fotografier, det stora typsnittet och det raka språket.
 
Peter använder sig ofta av sportmetaforer, t.ex. ”friska människor och personer med diabetes spelar på olika bowlingbanor” eller ”det enda sättet är nog att bli lagkamrat med sin diabetes. Även om den kanske aldrig blir din kompis”, vilket bidrar till bokens lättsamma flyt. Blandningen av personliga referenser och konkreta fakta är väl balanserad.
 
Jag tycker att boken känns som en ärlig beskrivning av hur Peter kämpat och fortfarande kämpar från nattsvarthet över period av fixering vid att ”bli världens bäste diabetiker” till en acceptans med ett ansvar att sköta sig men också ett ansvar att leva gott. ”Det är inte bra för hälsan att ha tråkigt.”
 
Här skildras också hur denna kamp påverkar hela familjen. Karins oro och ansvarskänsla, men också hennes irritation på maken, när denne inte tar hand om sig, känns säkert igen av andra i motsvarande situation. Äldsta dotterns kommentar att hon försökte få småsyskonen att komma i tid till matbordet, ”men de fattar inte läget och då försöker jag lirka med dem”, nöp till i mitt hjärta.
 
Råden och tipsen är inbakade i texten och kommer dels från Peter själv men också från dem han intervjuat, det är högt och lågt blandat. Första rådet; googla inte så mycket. Andra råd; glöm inte att njuta av det ni älskar i livet” och ”ha med mellanmålsmacka”. Då Peter påpekar att ”mat är mitt allt” finns här också ett kapitel med recept.
 
Boken är faktagranskad av kunniga från patientföreningen Svenska Diabetesförbundet, som också har inskjutna avsnitt som ”Hur påverkar maten blodsockret” och ”Hur påverkar träning blodsockret”. Förbundet är också ansvarigt för sista kapitlet: ”Snabbkurs i diabetes”.
 
Jag försökte läsa boken ur tre bekantas perspektiv; en mamma Ingrid, vars dotter med Mb Down vid 5 års ålder också fick diagnos diabetes typ 1, ett par, där hustrun Lena efter bortopererad bukspottkörtel behöver injicera insulin samt en ung tjej, som vid 17 års ålder överraskande fick diagnos diabetes typ 1. Skulle dessa ha varit hjälpta av denna bok om den funnits när de fick sin diabetes? Skulle de ha glädje av den nu, några år senare?
 
En mamma formulerar sig så klokt i boken; ”Jag ser sonen inte som sjuk, han har en åkomma som gör honom sjuk om vi inte upprätthåller en behandling. Men vi förlorade ändå ett friskt barn.” Ingrid sade ofta; ”Att tösen har Downs syndrom klarar vi, efter första chocken, utan problem – men diabetesen! Den styr hela vår familj.” Hon skulle nog i boken läst in en förståelse för sin tuffa livssituation. Väsentligt fler föräldrar till barn med kroniska sjukdomar är utbrända i klinisk mening, jämfört med andra grupper, vilket framhålls. Även kring föräldraskapet finns många konkreta och bra råd och tips. Men – ofta, ofta i boken framhålls diabetes som en dödlig sjukdom. Kanske hade jag inte orkat ta in det som mamma till ett nyligen insjuknat barn? Kanske hade jag kastat ifrån mig boken när det stod så gång på gång?
 
Lena menar att både hon och maken var så lyckliga att hon överlevt att de tycker det är ett litet offer att hon resten av livet behöver ta insulin. När jag varit tillsammans med dem har jag noterat att det ofta är maken som säger ”... ska du inte kolla ....”. De är båda totalt ointresserade av sport, har god förmåga att ta in både fakta och psykologiska aspekter från andra håll, hon har alltid varit öppen med sitt injicerande – jag tror inte boken skulle tillfört dem så mycket.
 
I tjejens fall hade hon ej hunnit fylla 18 vid insjuknandet – hon och föräldrarna togs väl hand om av barndiabetesteam. De är övertygade om att de inte skulle blivit lika stöttade om dottern varit myndig – sant eller osant? Jag träffade modern och frågade om hon hade lust att läsa Peter Jihdes bok? Fick svaret; ”Eva och jag pratade om den för ett tag sedan. Hon var så negativ till den, tycker att han bara vill tjäna pengar och utnyttja sitt kändisskap. Nej, den vill jag inte läsa.”
 
Jag blev överraskad. Kan man inte se det som att han använder sitt kändisskap på ett hjälpsamt sätt? Att han på många sätt kan vara en förebild? Googlade lite – jodå, där fanns en hel del magsura kommentarer ...
 
Började titta på boken med lite nya glasögon. Räknade bilder och sidor; med fram- och baksida har boken drygt 230 sidor. Därav ca 30 bilder på Peter ensam, på 15 sidor är hans foto tillsammans med någon annan, endast på 8 bilder finns han inte med själv – varav 4-5 är matbilder! Jag räknar dessutom till ca 10 kollagesidor, där varje sida består av 16 små fotografier, de flesta med enbart Peter från liten grabb till nu ... De flesta fotografierna är tagna av Olle Nordell och håller hög klass men jag anser att boken skulle vunnit i seriositet på att tona ner Peter själv lite grand, t.ex. hade det varit klädsamt att inte sätta dit sin egen nuna vid fotografierna som illustrerar intervjuobjekten.
 
Recepten sägs vara efterfrågade, men jag tyckte de var onödiga – däremot efterfrågar jag ett kapitel som faktamässigt handlat om dödligheten vid diabetes. Jag saknar också en diskussion kring begreppet ketos. Det nämns ju några gånger som livshotande, men utan att läsaren får någon djupare kunskap. De med diabetes typ 2 har inte så mycket att hämta, endast en av de intervjuade har diabetes typ 2. Tyvärr saknas ett sakregister i boken.
 
Trots dessa invändningar tycker jag att boken är bra och fyller ett tomrum – också för den stora allmänheten, som trots att diabetes är en så vanlig kronisk sjukdom, har så liten kunskap?
 
Peters – och även de intervjuades – tes, att så som personen med diabetes och dennes anhöriga tar emot diagnosen från början så fortsätter dessa att förhålla sig till sjukdomen, är väl värd att begrunda för alla som arbetar inom diabetesvården.
 
Kan omhändertagandet vid insjuknande bli bättre? Peters idé om ett internetnätverk för mentorskap är väl värd att bygga vidare på. Han hade själv god hjälp av en klok diabetessköterska som sade till honom; ”Du skall hitta ditt eget sätt att leva med sjukdomen, och det skall vara ett meningsfullt sätt.”
 
För DiabetologNytt
Marie Insulander, Leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi
Leg. psykoterapeut, lärar- och handledarutbildad
 
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
 
 
FacebookTwitterLinkedinGoogle Bookmarks