Jag har arbetat i drygt 20 år inom socialtjänsten och med jämna mellanrum har jag mött familjer där barnen och ungdomar har diabetes. För de allra flesta barn och unga som insjuknar i diabetes går det väldigt bra. De barn och unga som jag möter i mitt arbete är de som har det svårare. För att kunna beskriva socialtjänstens arbete med barn och unga tänker jag att det är viktigt att börja från början – innan familjer kommer i kontakt med oss.
 
Orosanmälan
Varje person som i sitt arbete möter barn och unga har en anmälningsplikt. Det styrs av socialtjänstlagen. Den är tydlig - i lagen står det att anmälningsskyldiga är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om, eller misstänker, att ett barn far illa.
 
Det finns inga krav på hur en anmälan ska utformas. Du som är anmälningsskyldig bör anmäla skriftligt. I en akut situation kan det vara nödvändigt att göra en anmälan muntligt och att sedan bekräfta den skriftligt. Det är viktigt att i anmälan beskriva vad oron består av, så att du inte skriver i allmänna ordalag. Detta för att socialtjänsten bara får, när man möter familjen, hålla sig till det som står i anmälan. Om en anmälan är vag, till exempel ungdomen har uteblivit från besök hos diabetessköterska, säger det inte så mycket om vilka konsekvenser det blir för barnet. Det är ju inte att utebli från ett besök i sig som utgör oron - utan oron för vilka risker det leder till när ett barn inte får den sjukvård som hen behöver. Om du är osäker kring om du ska göra en orosanmälan eller inte kan du alltid konsultera socialtjänsten innan. Det finns också bra stödmaterial t.ex. har Region Skåne tagit fram en skrift som du hittar på deras hemsida under rubriken ”barn som far illa”. Likaså har socialstyrelsen också tagit fram tre olika publikationer som stöd. Dessa finns också att ladda ner på deras hemsida.
 
När socialtjänsten får in er orosanmälan ska socialtjänsten ta beslutet om utredning ska inledas eller ej. För att kunna ta det beslutet träffar socialtjänsten familjer och erbjuder då också familjen att bjuda med anmälaren. Detta för att det ska bli ett bra och konstruktivt möte kring den oron som finns. Socialtjänsten får informera anmälningsskyldiga som har gjort en anmälan om att utredning har inletts, inte har inletts eller redan pågår.
 
En vanlig fundering är om familjen får reda på vem som gjort anmälan och vad man skriver. Det får de. En anmälan handlar ju inte om att lägga skulden på någon Det är ju viktigt att komma ihåg att syftet med att göra en anmälan är ju att barnet ska få stöd.
 
Barn och unga med diabetes och socialtjänstens utredning
Om socialtjänsten inleder utredning använder de flesta kommunerna i Sverige ett arbetssätt som heter BBIC. (Barns behov i centrum). BBIC ska stärka barn och ungas delaktighet och barnperspektivet.
 
När jag tittar tillbaka på barn och unga med diabetes, som jag mött genom mitt arbete inom socialtjänsten, ser jag vissa mönster. Många av de barn som jag träffat har i alldeles för tidig ålder fått ta ett stort ansvar för sin sjukdom. De är de själva som behöver hålla reda på sitt insulin, besökstider inom sjukvården, mathållning med mera. Många föräldrar har också svårt att se att deras barn behöver ett fortsatt stort stöd kring sin sjukdom, långt upp i tonåren och ibland även som unga vuxna.
 
Ett annat mönster som tydligt syns är att det inte bara är kring sin sjukdom som barnen får ta ett stort ansvar. Ofta kan man som socialsekreterare se att barnen har behov av stöd även kring andra områden så som skolgång, läxor, fritidsaktiviteter med mera.
 
De insatser som familjerna erbjuds är ofta olika form av föräldrastöd. Det är ju föräldrarna som behöver förstå att deras barn inte klarar av sin livssituation utan vuxenstöd – inte att barnen som ska lära sig att ta ett större ansvar än de mäktar med. Föräldrastöd ges genom olika former av öppenvårdsinsatser som utformas och anpassas efter familjens behov. Dessa insatser är frivilliga och bygger på att familjen är intresserade och tackar ja till det stöd som erbjuds.
 
Ungdomar med diabetes skiljer sig så klart inte från andra barn och unga. Även en del av de ungdomar som har en svår sjukdom provar på alkohol och droger. Hur är läget med dagens ungdomar? Några svar kan man hitta i de olika undersökningar som regelbundet görs. Region Skåne gjorde 2016 en uppföljning av den folkhälsoenkät som genomfördes 2012.
 
Även Länsstyrelsen i Skåne har gjort publikationer kring ANDT-utvecklingen i Skåne. Dessa visar tyvärr att skånska ungdomar använder mer alkohol och tobak än ungdomar i snitt i riket. De visar också att riskkonsumtion av alkohol har ett starkt samband med andra riskabla levnadsvanor så som rökning och narkotika.
 
Ibland får jag frågan om inte socialtjänsten kan placera ett barn som har föräldrar som inte hjälper barnen med sin diabetes. Så enkelt är det inte. Sjukdomen i sig är inte ett skäl för placering. Det finns ju så klart barn som placeras som har diabetes, men då finns det också en annan social problematik i familjen.
 
Att hitta ett matchande familjehem, som också har en kunskap om diabetes, är inte lätt. Det är därför viktigt att det finns ett gott samarbete mellan socialtjänst och sjukvård för att barnet ska få så bra stöd kring sin sjukdom som möjligt. Det är också viktigt att sjukvården både stöttar ett ev. familjehem och föräldrarna kring barnets diabetes, så att barnet har stöttande vuxna både i vardagen i familjehemmet och under umgänge med mamma och pappa.
 
Om frivilliga insatser inte räcker?
Frågor kring vad som behövs för att socialtjänsten ska kunna göra tvingande insatser kommer lite då och då. Det finns, som de flesta vet, en tvångslagstiftning som gör att samhället kan ingripa för barns skydd när det finns en påtaglig risk att barns hälsa och utveckling allvarligt skadas – lagen om vård av unga (LVU).
Missförhållandet ska finnas antingen i barnets hemmiljö eller i den unges beteende.
 
Om man tittar på lagstiftningen och hur denna tolkas kan man se att det ej är ett skäl att omhändertas på grund av eget beteende om ungdomen allvarligt missköter sin sjukdom. Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan just kring om en ungdom, genom att missköta sin medicinering av en allvarlig sjukdom, kan anses ha ett sådan socialt nedbrytande beteende som LVU-lagen avser. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att även om det innebär att ungdomen utsätter sin hälsa för mycket stora risker och att beteendet är potentiellt livsfarlig, så är LVU-lagstiftningen väldigt ingripande och ska därför tolkas restriktivt och får inte gå utöver vad som anges i förarbetena. Det går alltså inte att med stöd av LVU tvinga en ungdom att sköta sin diabetes.
 
När det gäller vuxna finns det också en tvångslagstiftning, lagen om vård av missbrukare, LVM. LVM är tillämpligt när någon utsätter sin hälsa för allvarlig fara på grund av missbruk. Här kan man också se domar där man tagit hänsyn till att en person utvecklat en allvarlig diabetes på grund av sitt missbruk och att allvarligt missbruk i kombination med en misskött diabetes bedöms vara skäl för tvångsomhändertagande. Man kan således konstatera att det finns en viss skillnad i lagstiftningen mellan barn och vuxna.
 
Vad kan vi göra tillsammans?
Att tidigt upptäcka de barn, unga och deras familjer som är i behov är ”A och O”. Ju tidigare vi tillsammans upptäcker dem som är i behov av stöd och hjälp, desto enklare är det att sätta in insatser.
 
Redan när sjukvården ser att här kan det finnas behov av stöd från socialtjänsten, för att barnet inte ska behöva ta ett alldeles för stort ansvar för sin diabetes eller där föräldrarna har svårt att stötta barnet i den utsträckning som barnet behöver, kan man kalla till en ”SIP”. Både hälso- och sjukvården och socialtjänsten har ett ansvar och en skyldighet att hjälpa familjen att få en samordnad individuell plan. Genom att upprätta en SIP blir det tydligt vilka insatser som behövs och vilka insatser som kommun respektive landsting ansvarar för.
 
Om föräldrar berättar för er inom sjukvården att de känner att det är svårt i föräldraskapet erbjuder de flesta kommunerna att man kan söka en kortare biståndslös kontakt. Det är en del i socialtjänstens förebyggande arbete. Med det menas att man t ex kan få föräldrastöd under en kortare tid utan att det föregås av en utredning och där kontakten inte dokumenteras. En del familjer behöver ett kortare stöd under en tid och då är tanken att man ska kunna få det snabbt.
 
Det vi tillsammans absolut behöver tänka på är inte se våra verksamheter som två stuprör utan att vi gemensamt och tillsammans kan ge barn och unga och deras familjer ett heltäckande stöd. Vi har alla ett ansvar för barn och unga som behöver stöd. Med ett gott samarbete kan vi nå långt.
 
För DiabetologNytt
Eva Svanström
Enhetschef, enheten för barn och unga
Skurups kommun
 
Se också nedan 
 
 
 
 
 
 
 
www red DiabetologNytt
 
FacebookTwitterLinkedinGoogle Bookmarks